Reversible Room

by Javier Abad + Universidad La Salle (Department of Pedagogy)

Up and down, back and forth, slow and fast, full and empty, the whole and the part, non-color and color, from us to you (and vice versa). actions give name and meaning to places. A swinging travel explained through the drift of the object and the containment of the body. An object running through architecture to generate change, transformation or estrangement. An imaginary room that is not flat and it has difficulties to overcome as life itself. An imaginary space to the scale of the child which poses challenges in their psychomotor development: the step, slope, ramp, jump, empty space that you must travel, etc. It is expressed as the birth, growth, helped by another, autonomy and finally the meeting. Who collects the ball does not find by chance but the wait and give it a place in his hand. All begins from the same common origin (the fall) and then individually, we make our own itinerary. The “ball” object represents the communication and the word (sender-message-receiver). It symbolizes the movement of children who seek to conquer vertical space through back and forth travels . Or, a child trying increasingly risky actions bearing them a little higher or farther. Places to transit and explore defined by the action that shape them: surrounded, walked, rolled, jumped, perched, wandered, etc.

The reversible movement can be a metaphor for life and education. The room offers a prime location for trade relations organized as a “rolling” or constant rythm of alternations: yours-mine, to look – to act, here and now, learning-unlearning. In sum, to be or not to be. A “back again” on once upon a time – the end – once upon a time (reversible).

Students: Sandra Bustillo Gutiérrez, Elena Cristina Lousada Joao, Nerea Pérez Sánchez, Leticia Romero-Requejo Gesto, Irene Ruiz Barrios, Rébeca Ruiz Llordén. Professor: Javier Abad.

———–

Habitación Reversible

Subir y bajar, ir y venir, lo lento y lo rápido, el lleno y el vacío, el todo y la parte, el no-color y el color, del nosotros al tú (y viceversa). Las acciones nombran y significan los lugares. Un recorrido de vaivén que se explica a través de la deriva del objeto y la contención del propio cuerpo. Un objeto que recorre la arquitectura para generar cambio, transformación o extrañamiento. Una habitación imaginaria que no es plana y posee dificultades a superar como la vida misma. Un espacio imaginario a la escala del niño que se plantea retos en su desarrollo psicomotor: el escalón, la pendiente, la rampa, el salto, el espacio vacío que tiene que recorrer, etc. Se expresa pues el nacimiento, el crecimiento, la ayuda de otro, la autonomía y finalmente, el encuentro. Quien recoge la pelota no la encuentra por casualidad sino que la espera y le da un lugar en su mano. Todo parte de un mismo origen común (la caída) y después, individualmente, recorremos nuestro propio itinerario. El objeto pelota representa la comunicación y la palabra (emisor-mensaje-receptor). Simboliza el movimiento de los niños que buscan conquistar un espacio vertical a través de recorridos de ida y vuelta. O intentar acciones cada vez más arriesgadas que les lleven un poco más arriba o más lejos. Lugares que se transitan y se exploran definidos por la acción que los posee: rodeados, paseados, rodados, saltados, trepados, deambulados, etc.

El movimiento reversible puede ser una metáfora de la vida y de la educación. La habitación propone un lugar privilegiado para las relaciones de intercambio que se organizan como un “balanceo” o ritmo constante de alternancias: tuyo-mío, mirar-actuar, aquí-ahora, aprender-desaprender. En definitiva, Ser o no Ser. Un “vuelta a empezar” en el erase una vez-fin-erase una vez (reversible).

Estudiantes: Sandra Bustillo Gutiérrez, Elena Cristina Lousada Joao, Nerea Pérez Sánchez, Leticia Romero-Requejo Gesto, Irene Ruiz Barrios, Rébeca Ruiz Llordén. Profesor: Javier Abad.

 ———–

Gela Alderantzigarria

Igo eta jaitsi, joan eta etorri, mantso eta bizkor, beterik eta hutsik, dena eta zati, kolore eta ez-kolore, gu eta zu (eta alderantziz). Ekintzek lekuak izendatu eta esanahia ematen diete. Joan-etorriko ibilbide bat, objektuaren jitoaren eta gorputzaren beraren euspenaren bidez esplikatzen dena. Arkitektura ibiltzen duen objektu bat, aldaketa, eraldaketa edo urruntzea sortzeko xedearekin. Laua ez den gela imajinario bat, gainditu beharreko zailtasunak dituena, bizitza bera bezalakoa. Leku imajinario bat, bere buruari garapen psikomotorreko erronkak ezartzen dizkion haurraren eskalan egina: koska, malda, arrapala, jauzia, ibili beharreko espazio hutsa, etab. Hori horrela, jaiotza, hazkundea, besteen laguntza, autonomia eta, azkenik, elkartzea irudikatzen dira. Pilota hartzen duenak ez du pilota kasualitatez aurkitzen; aitzitik, pilotaren zain dago, eta leku bat egiten dio eskuan. Dena jatorri komun batetik sortzen da (erorketa), eta ondoren, gure ibilbidea ibiltzen dugu, banaka. Pilota objektua komunikazioaren eta hitzaren adierazpena da (igorlea-mezua-hartzailea). Haurren mugimendua sinbolizatzen du, joan-etorriko ibilbideen bidez espazio bertikal bat menderatu nahi dutenak. Edo gero eta arriskutsuagoak diren ekintzak saiatzea, pitin bat gorago edo urrutiago iristeko. Ibiltzen diren eta esploratu egiten diren lekuak, haietaz jabetzen den ekintzak definitzen dituena: inguratuak, paseoan ibiliak, itzulikatuak, jauzi eginikoak, lau hanketan igoak, nora gabe ibiliak, etab.

Mugimendu alderantzigarria bizitzaren eta hezkuntzaren metafora izan daiteke. Gelak truke harremanetarako leku pribilegiatu bat proposatzen du, “kulunka” baten edo etengabeko alternantzia erritmo baten gisan antolatzen diren harremanak: zurea-nirea, begiratu-ekin, hemen-orain, ikasi-desikasi. Azken batean, izan ala ez izan. “Eta berriro hasi” moduko bat behin batean bazen-amaiera-behin batean bazen alderantzigarrian.

Ikasleak: Sandra Bustillo Gutiérrez, Elena Cristina Lousada Joao, Nerea Pérez Sánchez, Leticia Romero-Requejo Gesto, Irene Ruiz Barrios, Rébeca Ruiz Llordén. Irakaslea: Javier Abad.

———–